Browsing Category

Mary tycker till

103 In Hälsa & Inspiration/ Mary tycker till

DÖDEN VÄNTAR INTE PÅ NÅGON – OM ATT INTE PASSA IN I NORMEN

_j4a9474

Klockan är 00:51, det är 1 Februari 2017 och jag sitter i ett nedsläckt rum på det stora universitetssjukhuset. Det är alldeles tyst, allt som hörs är klockan i mitt rum som vibrerar dovt varje gång minutvisaren flyttar sig ett snäpp.  I går låg jag på akuten och stirrade på den mjukt svepande sekundvisaren som liksom smekte urtavlan, varv efter varv efter varv. Minutvisaren i akutrummet vibrerade på samma dova sätt och var 5:e sekund visslade det till ute i korridoren. Något larmade på någon, eller om det var tvärt om. Det är oklart för vad, varför eller på vem, men klockan fortsatte ringa. Som en mjuk tågvissla från ett tåg som spårat ur och hamnat helt fel, som förvirrat sig ända bort till en sjukhuskorridor i mellansverige. 

Mina ben dinglar över sängkanten och världen känns bara upp och ner, igen. Det är svårt att mota bort tankarna om min egen dödlighet när varje samtal med sjukhuspersonalen för mig tillbaka till Stroken 2011. Det är skiktröntgen, magnetröntgen, små hjärtformade tabletter – blodförtunnande, infektionsprover, EKG och AKUT-test för att kolla om jag har en ny Stroke. Jag är trött, så trött. Trött på alla undersökningar men så klart främst på att jag haft kraftig yrsel i en dryg vecka. 

Jag tror att jag suttit och stirrat framför mig i ungefär 1,5 timma när sjuksköterskan knackar på dörren och undrar om jag har problem att sova. Jag klistrar på en min som svarar att det ”inte är någon fara” och ”jag är stark”. Men inom mig tänker jag att döden inte väntar på någon. Den bryr sig inte om deadlines, att du borde tvätta fönstren och att skjortorna hänger ostrukna i garderoben. Stroke bryr sig inte om coola jobbuppdrag eller att du inte bloggat på en vecka.  Utmattning väntar inte på något. Hälsan väntar inte på någon. Den avvaktar lite i utkanten men när tålamodet tryter slår den ner som en hök. Den lyssnar inte på något eller någon, den kör på, kör över och drar med sig allt i sin väg. Och det finns inget man kan göra för att säga ”nej nej stopp, vänta lite nu, jag ska bara…” 

”JAG ÄR INTE ALFONS ÅBERG”, fullkomligen vrålar min Hälsa till mig, ”DU KAN VÄNTA!”, och jag inser att jag väntat alldeles för länge.  

Det skaver i ryggen, den där glest knäppta sjukhussärken som dessutom är en halv storlek för liten.  De urtvättade mjukisbyxorna med ”60-80 kg S/M” tryckt på låret vilar slappt på höften och riskerar att glida ner till fotknölarna vid minsta lilla rörelse. Mina blodkärl är söndertrasade, de har spruckit av den alldeles för grova nålen som dom stuckit mig med upprepade gånger. Den grova nålen är som är ett måste för alla de avancerade undersökningarna jag genomgår. Samtidigt trasar de sönder och ärrar mina blodkärl som bara blir sämre och sämre för varje gång. ”Jaha, nu sprack den på en gång”; suckar sjuksköterskan, och syftar på mina tunna blodkärl.

 

”Att erkänna att kapaciteten sjunkit på grund av hälsan är för förlorare, för de utanför, för dom svaga. Och jag vill inte erkänna mig svag, inte klassas som ”inte lika produktiv”, inte lika stark, inte lika bra eller lika mycket värd.” 

 

Och jag tänker att jag tagit livet och hälsan för givet. Igen. Inte velat erkänna mig svag, att inte passa in.  ”Vad fan är det för fel på mig!”, har jag lust att skrika… 

Egentligen har jag mått sämre och sämre under en ganska lång period, men försökt kämpa vidare ändå.  För i vårt samhälle är man inget värd om man inte producerar till 100%. Gärna 150% eller som en före detta chef på ett av Sveriges större företag en gång sa när vi  blev b e o r d r a d e  övertid; ”nu kör vi, rakt in i kaklet bara” trots att majoriteten av arbetskåren egentligen var i stort behov av vila. Och jag undrade redan då vad sjutton det var frågan om. 

Att erkänna att kapaciteten sjunkit på grund av hälsan, eller av vilken annan anledning som helst, är för förlorare. För de utanför, för dom svaga och lata. Det är så samhället ser på de som står utanför. Och jag vill inte kategorisera mig som svag, inte klassas som ”inte lika produktiv”, inte lika stark, inte lika bra eller lika mycket värd. Och där blir svaret på ”varför gör jag såhär” ganska enkel. För att jag vägrar gå med på att jag, och VI,  skulle vara mindre värda, mer lata,  för att vi inte passar in den snäva norm som definierar vad som gäller i arbetslivet. Jag vägrar gå med på det, och därför har jag svårt att prata om det, erkänna att jag inte passar in. Men sanningen är att jag inte passar in, och jag måste acceptera det och omforma det till att betyda något positivt. 

Däremot vägrar jag gå med på att jag är svag eller sämre för att jag behöver arbeta i en annan takt och på ett annat sätt än det som definieras som normen. ”Jag är inte svag”, har jag lust att ropa,  ”jag är en förbannad tillgång!”  Jag tänker på Underbara Claras inlägg från något år tillbaka om att inte passa in i normen. Att ramarna för framgång, arbetstider och allt där emellan är så snäva och att jag måste sluta försöka passa in och mäta mitt värde och förmåga efter normen. 

Normen som baseras på ramar som någon annan satt upp, regler som någon annan dikterat. Men det är mitt liv, mina ramar, min hälsa och hälsan, ja den väntar ju som bekant inte på något eller någon. Men bara för att min hälsa, min kropp och mitt hjärna inte passar in i den snäva ramen för vad som anses vara normalt, betyder inte det att jag inte är en tillgång. Jag kämpar ständigt för att skapa så gynnsamma förhållanden som jag bara kan, för just mig och min hälsa. Arbetslivet där ute är nämligen på tok för snävt för att acceptera minsta snedsteg utanför ramarna. Och gör jag inte det jag gör idag, vet jag faktiskt inte vad jag skulle göra… 

Just nu är jag tacksam. Mitt i yrsel och blodförtunnande och magnetkameror är jag tacksam. För att livet tog i från tårna och daskade till mig RAKT i ansiktet! Påminde mig om att jag måste stanna upp, boka av, göra omprioriteringar och skala ner. Inte slarva med vila och tid ute i naturen. Inte slarva med bra mat och tid för rekreation.  

Jag måste stå upp rakryggad med allt det som jag är, acceptera och erkänna att jag inte passar in i normen och därmed även vägra att acceptera epitetet ”sämre” för att jag går utanför det ”alla andra” gör. Hälsa var mitt ”one word” som skulle vägleda mig under 2017 och Universum, ja Universum tog mig på orden minsann. Det är dags att lägga normen åt sidan och skapa mina egna ramar för vad jag mäktar med, skapa mina egna optimala arbetsförhållanden och låta allt annat falla på plats utifrån det. Hur det då än blir med allt; blogg, företagande och livet i övrigt, så har jag i alla fall satt min hälsa först. Och det är ett beslut jag aldrig kan vara ånga eller vara missnöjd med. 

Jag vill avsluta med det här citatet; 

 

”Jag känner förtvivlan när jag tänker på alla människor som på grund av att de inte ryms i våra snäva ramar betraktas som ett problem. Som en tråkig siffra i statistiken – istället för en tillgång. Om vi har ramar där mängder av människor faller utanför kanske vi måste ändra på våra ramar? Inte envisas med samma struktur och samtidigt förvänta oss ett nytt resultat.”

Clara Lidström

Det kommer bli en del förändringar för mig framöver, oavsett vad provsvaren visar. Ni märker dom nog inte så mycket, mer än att blogginläggen kommer ännu mera från hjärtat. Vi syns på andra sidan… 

31 In Lantliv/ Mary tycker till

BLAND JULSTRESS & JULPYNT – ATT BERÄTTA SANNINGEN

_j4a1514

Idag är det Lucia och det är bara 11 dagar kvar till julafton. Snön ligger vit utanför huset och bäddar in åkrar, ängar och träd i ett mjukt täcke. I morse var himlen alldeles magisk vacker, den började lite murrigt rosalila och gick snabbt över till en eldigt rosa-orange ton. Ju mer solen steg, ju mer dimma dansade över ängar och åkrar. 

_j4a1513

Det är ganska ofta som naturen bjuder på magi här ute hos oss och då är det så vansinnigt enkelt att vara närvarande i nuet. Jag skulle nästan säga att det svårt att vara något annat än närvarande. Det blir enkelt att bara ta in det vackra och släppa all stress, låta axlarna sjunka och verkligen andas med hela magen. 

I morse tänkte jag lite extra på det här med att vara närvarande och njuta av det vackra som finns framför mig. Att släppa alla tankar på perfektion och julpynt, pepparkaksgubbar och julblommor, julgran och knäcktillverkning. 

_j4a1553

För någon vecka sedan läste jag nämligen Mia Skäringers inlägg om julstressen och sen dess har jag funderat lite på hela upplägget kring jul. Nog tycker jag att det var stressigt redan på den tiden då jag var barn. Det skulle fixas och pysslas och donas och perfekt skulle det vara också. Överdåd och julklappar och jämförelse ända upp i hårfästet. Byta gardiner, koka skinka, rulla köttbullar och pynta huset tills man var alldeles utmattad. Väl framme vid julafton var det inte konstigt om det enda man ville göra var att sova.

_j4a1526

Skillnaden då var väl att man bara jämförde sig med grannarna och släkten och inte med hela universum så som sociala medier gärna bjuder in till. Frågan jag ställde mig  imorse var; ”hur mycket bidrar jag till julstressen?”. 

Är det så att mina recept får dig att känna dig mer stressad? För hur ska du hinna med att koka all den där julkolan, rulla vegetariska köttbullar (för nu har du ju lovat dig själv att ha en grönare jul vilket gör att du känner ännu mer press) och göra egen senap? Har du städat hemma, hängt upp julstjärnan eller ligger julsakerna och dammar i en papplåda någonstans i källaren? Känner du dig kanske lite sämre bara för den skull? Vet du…gör inte det. 

_j4a1483

Gör för Guds skull inte det! För här är sanningen: 

Jag älskar julen och jag älskar julmat!

Jag älskar julpynt och julmusik och snö och mys och tänd brasa och glögg och….ja jag älskar julen.  Men i år jag har inte pyntat ett endaste dugg.

Om man inte räknar med att jag ställt fram en ljusstake i ett fönster och släpat fram en liten pappkartong från förrådet där jag har ett fåtal julrelaterade prylar. Lägg märke till att jag skriver ”släpat fram”, inget i kartongen är alltså uppackat.  Jag har inte ens en adventsljusstake framme eftersom jag inte hunnit köpa ljus. 

Jag har däremot skrivit en ”att köpa”-lista som inkluderar en julgran (som jag inte har något julpynt till – och inte tänkte jag panik-köpa något heller bara för att), några hyacinter (ja me de får väl slå ut till nyår eller något) och en dörrkrans (måtte det finnas kvar någon så här nära inpå jul). ”Och en inköpslista är i alla fall ett steg på vägen”, tänker jag  glatt.  

_j4a1487Och jag vägrar faktiskt att känna mig sämre för det. För det är helt okej att inte ha tid, eller att inte vilja julpynta. Kanske är du borta hela julen, kanske är du trött, kanske är du för stressad eller så kanske du inte har råd (fast fattig är ju ungefär det värsta man kan vara så det vågar man kanske inte ens säga högt). Eller så kanske du inte prioriterat det för att du pysslar med annat. 

Hos oss kommer jag, med hjälp av min kärlek, att göra julmat till mig och min lilla familj. Vi blir inte 10 eller 20 personer, vi blir 4-5 personer mig själv inkluderad, inga barn men två små hundar som inte kräver varken julmat eller julklappar. Det är allt. Jag kommer laga mat jag är van att laga och som inte stressar mig och om någon vill ha något annat än det jag lagar får de helt sonika ta med det själva. Mat och bakning är ju dessutom inget som stressar mig eftersom det är min passion och mitt jobb och jag hoppas innerligt att det inte stressar er läsare, för det är det sista jag vill! 

_j4a1566

När du ser recept på min blogg, vad andra har för avancerade adventskalendrar till sina barn, hur de julpyntat sitt hem eller hur snygg julklänning de har på sig så kom ihåg att vi alla är olika. Vi har olika ork, olika liv, olika intressen, olika mycket pengar..vi är olika. Jag är inte en ensamstående mamma eller pappa, jag pendlar inte till och från mitt jobb i många timmar,  jag har inga barn jag känner press att köpa julklappar till, jag har en man som hjälper till och föräldrar som erbjuder sig att laga mat och ta med sig om jag vill det. Så glöm inte att utgå från dig själv och skapa den julafton och det julfirande du själv mår bra av. 

Jag vet att det är svårt för många där ute för det är mycket press att skapa den där sagolika julen ”alla andra har”. Jag hoppas du som läser min blogg som kanske inspireras av det jag skapar blir just det; inspirerad. Jag hoppas att du inte känner press att skapa precis lika många sorters kolor eller julgodisar som jag gör utan att du tar med dig dom bitarna av mina julrecept och julpysslande som passar dig bäst. 

Kom ihåg att det blir julafton oavsett hur mycket skit man har i hörnen! Själv hoppas jag på att hinna med att pynta lite lätt till fjärde advent och det där med skit i hörnen, ja det är ändå så mörkt så det är inte ens säkert att någon ser det…  

Stor kram och God Jul!